BLACKFISH

Producerad: 2013

Genre: Dokumentär

Rekommenderas från: 11 år

Speltid: 85 min

Regi: Gabriella Cowperthwaite

______________________________________

En psykologisk thriller med en späckhuggare i centrum. BLACKFISH är den första filmen sen GRIZZLY MAN om hur naturen slår tillbaka mot människan när man gått för långt. BLACKFISH berättar historien om Tilikum, en av alla späckhuggare på Sea World som har dödat flera tränare under sin tid i fångenskap.

Blandat med skrämmande filmer, ovisat material och känslomässiga intervjuer har regissören och producenten Gabriella Cowperthwaite gjort en skrämmande, omskakande dokumentär om dessa ståtliga djur i fångenskap. Om deras liv och förlusten av begåvade tränare och trycket från ett multimiljon företag inom djurparkerna.

Det är inte ofta som jag sätter mig ner för att kolla en dokumentär på ca 90 min. Men det var när jag såg trailern på nätet som jag fick upp ögonen för just denna, BLACKFISH. Späckhuggarna är för mig det mest ståtlliga och vackraste djuret som vi har. Drömmen om att en dag få se en kommer jag alltid ha, och visst har man velat åka till Sea World i Orlando för att kolla på någon av deras shower men efter att ha sett denna lysande dokumentär så blir jag faktiskt tvesksam och får nog sikta in mig på att försöka få se dem i vilt tillstånd, där dem egentligen hör hemma.

Även om den på engelska brukar kallas för killer whale, så finns det inte nåt registrerat fall där dem dödat en människa i vilt tillstånd. Men i fångenskap ska det visa sig vara annorlunda. Inte ens detta visste jag om, förutom det man läste och hörde om 2010 där en kvinnlig tränare blev "uppäten" av en späckhuggare på Sea World i Orlando, Florida. Med bakgrund av just det fallet har denna dokumentär skapats där vi får se skrämmande filmmaterial på att detta har hänt förut men mörklagts för allmänheten och media. Men nu visar Gabriella .... en annan sida av vad alla tror är humant för dessa kungar i vattnet.

Med intervjuer från tidigare tränare på Sea World, forskare och vittnen berättas sanningen om just dessa "nöjesparker" och att allt egentligen inte står rätt till med späckhuggarna i fångenskap. I centrum för späckhuggarna finns en stor bjässe på 5,4 ton vid namn Tilikum som snart ska visa sig ha anfallit och dödat flera andra tränare, redan innan han kom till Sea World för att där bli en avelstjur i fångenskap. För dem flesta späckhuggarna som finns i diverse parker runt om i världen kommer från Tilikum.

Genom hela dokumentären berättas hur allt började och hur brutalt man fick tag på kalvarna som sedan skulle hamna på dessa parker. Här berättar en av herrarna som var med om hur jobbigt det egentligen var, känslomässigt, och hur han ångrar att han var med. Tråden kring filmen är Dawn Brancheau tragiska död 2010 där hon drogs ner i vattnet av Tilikum i foten, och hur han senare dödade henne. Allt försöktes mörkas av parkens ledning och man gick ut med att det var på grund av att hon hade en hästsvans som Tilikum fick tag i som hon drogs ner i vattnet av. Samtidigt som allt skylldes på att Dawn hade gjort fel.

Det här är en tragisk historia om späckhuggare i fångenskap. Och vi borde lära oss att förr eller senare ger ett djur som är inlåst tillbaka. I filmen finns även före detta kollegor till Dawn Brancheau med som berättar hur det var på parken och hur lite man egentligen visste och fick reda på vad som hände bakom kulisserna utan att dem själva visste om det. Hur mycket mörkläggning som vart under åren i rättegångar efter dem tragiska dödsfallen och parkens agerande.

Det är inte utan att man blir berörd av denna dokumentären om dessa ståtliga kungar i vattnet. För det finns egentligen bara en rätt plats för dessa djur och det är där dem hör hemma. I haven. Kom ihåg det att det finns inte ett känt fall där späckhuggare har anfallit en människa i vilt tillstånd, men i fångenskap, där är det annorlunda. Något som jag inte visste förräns jag såg BLACKFISH. Efter det här kan jag kanske förstå bättre varför det hände.

BLACKFISH är en gripande, rörande och fångande dokumentär om späckhuggarna på Sea World. Hur dom kom dit, dem tragiska dödsfallen och vad Sea World egentligen gör åt det. Att dem dessutom inte ens vill medverka gör väl inte allt bättre. Nä det här är en dokumentär värd att uppmärksammas. Efter att ha sett BLACKFISH så kommer jag nog föredra och hoppas på att man en dag får chansen att se dem där ute på havet. För det här är världens vackraste svart vita kungar. Kungar av ett oändligt hav. Och det är där dom hör hemma...

BLACKFISH finns ute nu på Blu-ray och DVD.

//Stefan

L O V E L A C E

-  Historen bakom Långt Ner I Halsen -

Producerad: 2013

Genre: Drama / "Dokumentär"

Speltid: 90 min

Rekommenderas från: 15 år

Regi: Rob Epstein och Jeffrey Friedman

I rollerna: Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard

Adam Broody, James Franco, Robert Patrick

Sharon Stone m. fl.

__________________________________

Linda Lovelace blev 70-talets mest omtalade kvinna efter porrfilmen LÅNGT NER I HALSEN, en succé som gjorde hårdporren rumsren.

Men bakom kulisserna dolde sig en värld av övergrepp, misshandel och droger. Linda var fånge i sitt eget äktenskap med producenten Chuck Traynor. Lovelace följer Linda Boreman, som hon egentligen heter, genom skärselden och ut på andra sidan som pornografins hårdaste kritiker.

Ja Linda Lovelace måste vara en av dem mest kända och popuäraste inom porrindustrin trots att hon gjorde bara en porrfilm, LÅNGT NER I HALSEN. Det tragiska är att hennes liv i samband med den blev kantat av all möjlig skit som utnyttjande och misshandel och Linda blev bara en bricka i spelet. Filmen har dragit in över 600 miljoner dollar medans hon själv fick knappt 1300 dollar för rollen om tjejen som hade sin klitoris i halsen och kunde sitt jobb. Filmen tog bara 17 dagar att spela in och hon gjorde aldrig någon mer porrfilm efter den men blev en superkändis och fick dras med den hela livet fram till hennes tragiska död 2002 då Linda omkom i en trafikolycka. 

1980 kom hon ut med sin självbiografi, SKÄRSELD, där hon berättade sanningen om sitt liv och om hur hon under flera års tid blev misshandlad, våldtagen, torterad, tvingad till prostitution och att spela in pornografiska filmer. Samtidigt började Linda jobba mot porrindustin som hon menade utnyttjade och skadade aktörerna.

Detta är det som filmen, en om talad sån, LOVELACE visar med Amanda Seyfried (Mamma Mia) i huvudrollen. Filmen har varit omtalad för att visa naket och starka scener. Men efter att ha sett den höjde i alla fall jag på ögonbrynen och insåg att det är ju inte värre än vad vi kan se i svenska filmer. Men det är här i Sverige det. Det är som sagt annorlunda i Hollywoods hemland, USA. Nä då är BOOGIE NIGHTS, som också skildrar porrindustrin under 70-talet klart värre när det gäller naket och visat sexscener. Och att Amanda Seyfried skulle förstöra sin karriär genom att ha gjort denna rollen tycker jag är fel. Då har andra stora skådisar gjort värre och visat mer. Nä hon kan vara lugn på den biten. I övrigt gör hon mycket bra ifrån sig och spelar övertygande och lysande sin roll som Linda Lovelace och skulle inte alls bli förvånad ifall hennes namn dyker upp som en kandidat till Oscarsgalan i februari.

Och det har man lyckats väldigt bra med i LOVELACE, rollbesättningen. Peter Sarsgaard som spelar Chuck Traynor, producent och hennes man är lysande. Han kan verkligen spela elak när det behövs för att sen gå över till att vara ångerfull. Även han nosar nog på en statyett.

Andra stora namn som dyker upp i birollslistan är Robert Patrick (Terminator 2 och Arkiv X) och Sharon Stone (Basic Instinct) som spelar Lindas föräldrar. Båda två spelar roller som vi inte är vana att se dem i och faktum är att det tog ett tag innan jag kunde placera att det var Sharon Stone som mamman. Fröken Stone är verkligen lysande och spelar grymt bra och gripande, nåt av det bästa hon gjort på länge.

Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har lyckats göra ett snygg och gripande drama om Linda Boreman, som egentligen hette. Sättet dem visar det på är också briljant. Att först visa hur hon hamnade i porrindustin och visa det "glamorösa" runt vad som hände med LÅNGT NER I HALSEN och hur den kom till. Till att senare gå över att visa motgångarna, våldet och utnyttjandet är lysande och snyggt gjort. Det är klart att man blir tagen av historien om Linda Lovelace och hur hon lyckades rentvå sitt namn och kämpa emot den industrin som hon hamnade i. Man ska komma ihåg att detta hände i början och mitten av 70-talet då det fanns ett stort motstånd mot industrin. Till skillnad mot idag där den är accepterad på ett helt annat sätt. Däremot kan jag inte uttrycka mig om det fortfarande är samma utnyttjande och behandling bakom filmerna. 

LOVELACE är också en film som verkligen ÄR 70-tal. Scenografin är oerhört snyggt genomtänkt från blommiga tapeter, gult gult gult till kläder som utsvängda byxor. Även filmen i sig har faktiskt ett kornigt filter över sig som bara höjer 70-tals känslan ännu mer och LOVELACE osar som sagt 70-tal.

Det är ett bra gripande underhållande, trots ämnet, biografiskt drama om tjejen som gjorde en film, en film! men blev superkändis och kanske kan hennes kämpande om sig själv som hon aldrig hann avsluta få ett erkännande som Linda Borman, eller Linda Marchiano som hon hette när hon gick bort.

LOVELACE är bättre än jag trodde, och återigen, du som är nyfiken om nakenscenerna i filmen kan jag säga att du har sett mer i en svensk vanlig film än detta. MEN trots allt, LOVELACE är en stark sevärd film väl värd att se. Och Amanda Seyfried kan vara nöjd över att ha gestaltat Linda Lovelace på ett värdigt sätt och hjälpt till att ge henne den upprättelse hon förtjänade. Av fem möjlig popcornburkar får LOVELACE fyra stycken.

LOVELACE visas just nu på biograferna.

//Stefan